Trädgården ger mig kontakt med mig själv

Jag får ofta frågan; vad är trädgård för dig? Jag svarar lite lättsamt och luddigt. Nu ska jag svara ordentligt.

Trädgård är för mig en egen värld. En värld fri från krav och prestationshets, fri från jakt på ytlig bekräftelse. En plats där jag får kontakt med det som finns bortom alla tankar på hur mitt liv är och borde vara. En plats för själva varandet, där jag kan glädjas åt att bara vara vid liv, och allt det underbara som följer med det. Det räcker så. Där kan jag följa årstider, naturens växlingar. Se blommor komma, ormbunkar rulla upp sig, fåglar återvända, bygga bo. Se dem lämna, att det pågår, år efter år.
I trädgården kan jag möjliggöra, bädda med kompost, se till att växterna har det bra och sedan vänta. I trädgården går det inte att skynda, det tar den tid det tar. Det är då det blir vackert. Det är då vi kan skapa tillsammans, trädgården och jag.
Trädgården är en ljuvligt lustfylld lekplats, där inget bedöms.
Jag älskar skönheten. Den som går inåt och som värmer upp. Som en vacker tekopp att sluta händerna runt, en magnoliagren i ett gammalt krus eller en fårad hand full av erfarenhet.
När det som bär en historia möter det nya och spirande, då vill jag vara med. Och det får jag. I trädgården finns det alltid plats, där behöver man inte boka tid. Där finns inte något sådant som tid. Allt går runt, allt blir kompost, komposten ger liv. Trädgården ger mig kontakt med evigheten, med allt annat levande. Andra kan baka ett underbart doftande bröd eller lägga ut mat till fåglarna, titta ut över havet och ta in vågornas brus i kroppen. Jag sår frön, strösslar ut hönsgödsel, gläds åt små lavendelbebisar i gruset. Jag planterar snöklockor och narcisser för att bättra på vårens tavla. Gläds åt en stor snödroppstuva som följt med plantorna av getrams som jag fått av en god vän.

Jag får en plats där jag bara kan sitta och glo, glo så där meningslöst, så att man plötsligt upptäcker sig själv.

Leave a Reply

elva + sjutton =